I was born in 1952 in a village near the foot of the Ararat mountain in the northern area of Kurdistan. I have fetched inspiration for many of my paintings and sculptures from my childhood years living a half-nomadic life, a lifestyle that has almost disappeared in that region.
Four times a year we moved with our livestock to ensure a constant access of fodder for our animals. We were largely self-sufficient, had a heavy daily work-load and fought a constant battle against the forces of nature. All of this was often interrupted by traditional festivities like the celebration of the Kurdish New Year, weddings, fertility feasts and masquerades.
Our daily lives were permeated with folktales, myths, songs and symbols that have deep roots in our long heritage. All of this, as well as the form and colours of the shifting landscape, have left their impression in my art. My choice of colours is strong and is a reflection of the colourful traditional folk-art – the carpets, the costumes, the music, the songs, the dances.
Along with the entry of Islam followed also the taboo against depicting people or animals. When I was a child, nobody therefore showed any understanding of passion for drawing or my wish to become an artist. I later moved to Istanbul to study art five years at the Istanbul Fine Arts Academy.
I came to Sweden in 1983 and could resume painting and sculpturing. I’m now married to Eva, have two grownup sons and am working as an art teacher.
____________________________________________________________________________________
från tidningen SÖDRA SIDAN 12 – 18 maj 2012
http://www.direktpress.se/sodra_sidan/Nyheter/Barndomen-far-liv-i-tavlorna/
På dagarna arbetar Siyabend Kaya som bildlärare, på kvällar och helger målar och skulpterar han i ateljén hemma. ”Jag skulle vilja jobba med bilder dygnet runt. Jag tröttnar aldrig, varje motiv har sina utmaningar. Konsten är ett parallellt liv.”
Foto: Johannes Liljeson
Barndomen får liv i tavlorna
BREDÄNG Ett av Siyabend Kayas starkaste barndomsminnen är när han ligger i gräset och betraktar molnens färd över himlen. I hans fantasi förvandlas de till sagoväsen och fabeldjur.
Det var de enda bilder som fanns att tillgå i den lilla bergsbyn i östra Turkiet. Religionens makt var stark och avbildningar strikt förbjudna.
I ateljén i Bredängsvillans källare lägger han de sista stråken oljefärg över manen på ett arabiskt fullblod.
Motiven i hans tavlor är ofta hämtade från barndomen, scener målade direkt ur minnet. När han växte upp var det däremot förbjudet att måla och teckna, om nu möjligheten ens gavs. Bortsett från att hemmet var tomt på bilder hörde också pennor till bristvaran. Men Siyabend hade en liten fickkniv. När han vaktade familjens lamm uppe i bergen täljde han i smyg små figurer av träbitar och mjuka stenar.
– Jag hade det inom mig. Jag kunde inte låta bli att avbilda saker, minns Siyabend.
Ibland slant han. Skärsåren i fingrarna avslöjade honom och han bestraffades med stryk.
I skolan var det också svårt för honom att lägga band på sig; med pekfingret skissade han bilder i tomma luften.
– Läraren tog mig i armen och frågade vad jag gjorde. Men det kunde jag ju inte förklara.
Siyabend åkte på än mer stryk. En gång var örfilen så kraftig att han föll ner från stolen.
Till slut ledde rädslan och skammen till att han under tonåren helt slutade att skapa bilder.
Men när han som 19-åring kom till Istanbul tog hans liv en avgörande vändning. I familjen värderades studier högt, så Siyabend skickades till universitetet för att studera administration. I Istanbul dominerade helt andra tankesätt, minns han. Här kunde han teckna fritt vilket till slut ledde till att han sökte till ”Akademin för de sköna konsterna”, och blev antagen.
– Akademin var en helt egen värld, där gällde helt andra normer än i samhället utanför. Efter ett tag började man vänja sig vid att inte bara måla av modeller utan även nakna modeller.
Pengar till husrum, mat och målarfärg skrapades ihop genom kvälls- och nattjobb på bagerier, byggen och tidningars annonsavdelningar.
Egentligen skulle Siyabend studera i fem år, men hans engagemang i demokratirörelsen och kurdiska frågan fördröjde studietiden till åtta. Samma engagemang tvingade honom senare som 31-åring att fly till Sverige. Fem år efter att han anlände bosatte han sig i Bredäng, där han sedan dess bott med sin familj.
I ett angränsande rum till ateljén står oljemålningar uppställda utmed väggarna. De ingår i urvalet till en kommande utställning på Ulvsunda slott. På många av dukarna har Siyabends barndomsminnen kommit till liv, ofta ögonblicksbilder fångade med en palett som drar åt pastell. Bland raderna skymtar också drömska målningar med snarast rebusartad symbolik. Andra är starkt formmässiga, där motivdelarna bildar repetitiva mönster.
Målandet har alltid varit en sidosyssla för Siyabend; uppehället har han tjänat som bildlärare. De senaste fyra åren har han arbetat på Slättgårdsskolan i Bredäng.
Siyabend konstaterar att det han förbjöds att ägna sig åt som barn är nu hans jobb att lära ut.
Genom läraryrket säger han sig få mycket tillbaka, bland annat inspiration till sina egna målningar och skulpturer.
– Det finns så mycket givande och tagande. Det uppstår alltid en dialog eftersom det inte finns några givna svar inom bildämnet.
Johannes Liljeson
RELATERAD INFORMATION